MammaVeronica

Här får ni läsa om mig och mitt liv på landet med min man och fyra barn. Efter flera års kämpande med heltidsstudier lantliv och barnafödande är jag äntligen färdig sjuksköterska!! Jag jobbar heltid inom psykiatrin och livet börjar sakta återgå till ett lite lugnare tempo. Nu ska vi se vad det blir av livet i fortsättningen, nu när en stor milstolpe är passerad!

Spislös!

Publicerad 2016-11-18 20:09:24 i Hemma hos oss...,

I söndags dog vår spis. Vår sprillans nya spis. Minns inte riktigt, men den var max tre månader gammal.
Jag hade gjort en stek som jag tyckte skulle stå kvar en stund på eftervärmen, så därför drog jag på den övre ugnen för att grädda några vitlöksbaguetter. Det tog en stund, men inte mer än kanske tre minuter innan halva huset slocknade... Suck. Nä, det är inte för dåliga säkringar, vi fick det fixat ordentligt när vi gjorde köket, 16 ampere ska det vara sägs det. 
Vi provade igen, samma visa igen, nästa gång fick vi dra ur sladden till spisen då den inte ens behövde vara påslagen för att säkringen skulle lösa ut. Tack Göran för automatsäkringar!! Skönt att bara behöva fälla upp.
 
Sååå, dåså. Då var det bara att göra en felanmälan då... Tröstar mig med att vi har garanti kvar. Jag gjorde felanmälan fast den står på Peter, så alla svar har kommit till honom. Lite frustrerande kan jag tycka då jag är så där så jag vill ha stenkoll på allt och hade nog varit lite snabbare på mailen när saker dröjer. Nu kom ett svar dagen efter där det gick att läsa att en tekniker skulle höra av sig inom tre dagar för att boka tid. Jahopp, torsdag kväll inser vi att tre dagar gått och ingen hört av sig. Sent på kvällen får Peter knåpa ihop ett mejl, möjligheten att ringa har ju försvunnit med dagen. Jag är i upplösningstillstånd! Känns inte kul alls! Fyra barn och ingen spis är inte skoj alls kan jag tala om. Tur att steken var klar och frysen innehöll en del matlådor.
Visst, vi har en vedspis... Men dels är det ganska varmt nu och så har vi ju bytt till en minimodell! Veden vi har i vedboden är anpassad till vår bergslagskamin och den stora vedspisen vilket innebär att Peter får kapa alla vedtän i tre nya delar innan man kan ta in dem. Say no more.
 
Vad göra?? Jo!! Såklart jag har ideer! Jag har ju fantiserat om en crock-pot (slowcooker) sedan några år men inte riktigt kunnat motivera detta. Nu kan jag det!! Haha! 
Så när Rickard och jag varit och provianterat så smet vi in på MediaMarkt och skulle kolla(ja, vi var på Mc´ donalds innan). De hade många sorter där, men vi hade ju bestämt oss för den stora redan innan så det var ju bara att sätta killen som plockade i hyllan i arbete, för jag kunde inte hitta rätt kartong. Vi letade en stund tillsammans, innan han gav upp och skulle kolla ute på lagret. Det stog tydligt i datorn att det skulle finnas en crock-pot av rätt modell. Ganska omedelbart när han gått så säger Rickard: Mamma jag är bajsnödig.
Jahopp. Men vi kan väl vänta lite, så killen kan komma tillbaka och vi får betala? Jo, det skulle gå bra. Det går en stund, Rickard trampar lite oroligt... Så vänder jag mig om och ser lådan med rätt crock-pot. Det finns bara en, killen kommer alltså dröja ett tag. Jag tar lådan, säger till Rickard att vi måste vänta lite, det hör ju till hyffs att säga att man hittat det man söker så han slipper leta... Vi väntar tills Rickard säger att nu behöver jag gå på toa NU!! Vi går. Direkt. Fort. Jag sneglar över axeln och känner mig som en smitare. Men nöden har ingen lag.
Det är ingen kö i kassan men jag tar med Rickard till utgången och pekar ut toadörren och säger att han kan gå dit så kommer jag så fort jag betalat. Rickard går och jag försöker betala.  När jag precis får information om en förmånlig försäkring som ska täcka allt om jag klantar till det och tillexempel tappar locket så det går sönder så kommer Rickard tillbaka, ser halvt panikslagen ut och har mer än bråttom men vågar inte gå själv. 
Nej ingen försäkring, jag håller väl i locket svarar jag och betalar och springer. Den är tung. Nu känner jag mig lite som ett pucko, här var det nog 50/50 för att jag skulle tappa den innan jag ens hunnit ur affären... Jaja, shit happens, bokstavligen. Rickard hann till toan och allt är frid och fröjd.
Crock-poten kom hem hel och hållen!
 
 
Jag är nöjd, fast jag ville att den skulle vara vit. Men som Rickard sa: Man kan köpa en grå fast den inte matchar. 
Innergrytan är stengods och går att använda på spisen om man vill. Om man har en som funkar.
 
 
Imorgon ska jag testa att göra fläskfilegryta med färska champinjoner och syltlök. Ja det kan ju bli ju lite enahanda, mest stek och grytor då, variationen får spisen stå för sen när vi får ordning på den. Eller så blir det inte det, vi har ju fläsk, kanin och lamm att välja på! Visst går det att variera! 
Tillbehören får vi koka på denna, som Peter rotade fram ur garderoben ikväll:
 
 
Nu hoppas jag på snabb lösning av Spisproblemet! Vi fick iallafall snabbt första svar från whiteaway.se , nu hoppas vi att elektrolux service lägger på ett kol.

En mörk period. (Spöken från förr)

Publicerad 2016-11-13 20:42:35 i Hemma hos oss...,

Ja, det har varit tufft på jobbet ett tag. Som nybakad sköterska har jag haft en hektisk(men rolig) vår, hunnit lära mig älska mitt jobb och verkligen kommit att trivas med mina arbetskamrater.
Under våren och sommaren ökade trycket på avdelningen av olika anledningar och personalen började fara illa. Det var tufft helt enkelt.
Efter en lång sommar av ovisshet så stängdes vår avdelning på grund av sjuksköterskebrist. Vi som jobbar kvar har fått åka in till den stora noshörningen, förlåt, USÖ och jobba. Det var slitsamt av flera anledningar. Långt att åka, längre för vissa, ny avdelning, utebliven intro, sköterskebrist även där, varken vi eller deras personal visste hur länge vi ska vara där och frågetecknen var fler än svaren.

Själv är jag van att pendla men har ändå varit sjukt trött, har sovit bort nästan all ledighet. Har inte känt mig glad eller någorlunda utvilad nån gång förutom då det infallit lite längre ledigheter på schemat, inte alltför ofta alltså.

Mitt i all denna sårbarhet, när man är ny på en ny avdelning, man känner sig osäker och otillräcklig och dessutom är trött, sliten och deppig så har spökena från förr dykt upp. Hemligheter som jag knappt kom ihåg att jag hade. Något som jag trodde jag var färdig med. Numera gömmer jag nästan inget, är öppen med det mesta En lååång väg har jag vandrat, ändrat mitt sätt att tänka helt. Med hjälp av Peter förstås, i precis rätt tid gick det att vända. Några återfall genom åren som jag klarat ut själv, som jag tror (??) ingen vet om. Något som jag trodde jag växt ifrån. Men som kunde göra sig påminnt så tydligt.
En ny patient-kategori dök upp och jag var inte beredd. Det kändes lite som att få en knuff i sidan när man springer framåt i full fart, jag vinglade till en stund. Så sjukt vilka känslor som dyker upp. Men jag känner mig själv numera, det viktiga är att inte smyga med detta. Får inte ge mig själv möjligheten att "komma igång". Samtidigt så är det ju inget jag kan prata om heller. För allt som gör att tankarna går åt det hållet triggar. Jag vet ju det. Måste lära mig hantera mina triggers... Det finns så många!! När man inte hinner med lunchen, när man moffar godis... När man tänar och det går bra, när man tränar och det går dåligt!! Mitt ätstörda beteende kommer nog alltid finnas kvar, även om jag klarar att låta bli att stoppa fingrarna i halsen. 
Samtidigt som jag funderar på om jag verkligen ska jobba i psykiatrin med min historia så tänker jag att om jag fixar detta så kanske jag kan hjälpa några? Eller? Vad vet jag? Jag kan alla trix. Jag vet hur man kräks tyst. Hur man tillslut kan kräkas bara genom att böja sig framåt över toan. Eller hur det periodvis blir så svårt att man behöver ta till toaborsten. Äckligt? Jo, men det viktigaste är ju att få bort alla kalorier. Man lär sig. Man lär sig också att inte äta är inget allternativ, det ger för många jobbiga frågor. Ät som vanligt. Inom 30 minuter tar man en tur till toan, eller ut för en nypa luft(ju längre man väntar ju svårare blir det) Man lär sig vad som är lättspytt. Trot eller ej, risgrynsgröt är inte lättspytt.

Halsbränna och huvudvärk. Hål i tänderna. Trötthet, taskigt humör. Nedstämdhet.

Det var några jobbiga år, 1995-1999 var det nog som värst (eller bäst som jag tyckte). Jag jobbade, tränade och festade. När jag jobbade så började dagen klockan 8 i charken på jobbet, lunchen bestod av en banan och 45 minuter simmning (jag jobbade i Haga Centrum, där finns Hagabadet), sedan simmade jag efter jobbet, oftast slutade jag kl. 18 eller 19. På lediga dagar åkte jag inlines flera timmar om dagen(sommartid då). På helgerna var det party.
För att komma ur denna destruktiva spiral krävs motivation. Jag hade tur som träffade Peter och blev störtförälskad. Det tog några månader innan han hajade läget. Jag förstog ju någonstans hela tiden att det var helt galet det jag höll på med. Peter stöttade mig på sitt sätt. Jag minns när jag insåg att han visste, när det gick upp för mig varför han höll min hand så hårt efter maten då vi var på fest. Jag insåg också att vi inte kunde ha det så, att jag inte ville testa hur länge han skulle orka med mig. Han blev min motivation. Och uppenbarligen så gick det. Nu har jag fler motivationsfaktorer som det så fint heter, jag fattar att kroppen tar stryk, och tänderna. Kan säga att det blir dyrt i längden, har lagt många slantar på sönderfrätta tänder. Positivt är ju att de går sönder på ett sånt vis att det aldrig hinner bli några rotfyllningar. Men det kommer väl senare, när mina lagningar ger sig. Barnen såklart, önskar inte detta för någon och vill inte att någon tar efter detta beteende. Jag vet ju mer nu, vet också att oddsen för att "bli smal fort" inte är så höga, oddsen är högre för trasiga tänder, högt blodtryck och alla de där trista biverkningarna.

Det har kostat på hälsan också. Jag har lagt på mig mycket övervikt. I jobbiga perioder har jag ätit som om jag ska stoppa fingrarna i halsen efter även om jag inte kommer dit längre. Har inte orkat/brytt mig om att försöka kontrollera detta. Sen länge har jag låtit bli att väga mig, det är ju en trigger det med. Allt detta trista råkade också sammanfalla med att jag gjorde ett seriöst försök att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt. Jag började med weight training på träningslagret i Karlskoga. Fick kostråd och personlig tränare. Hade alltså alla triggers på en gång där. Ganska snabbt släppte jag matfokuset, fixade inte att ge upp träningen som sköterskan på regionhälsan ville då jag kände att det var min ventil som släppte ut lite av stressen. Fick ha kvar det då vi resonerade oss fram till att det var vettig mängd träning samt tidsbestämda pass. Jag ska inte gå dit och träna själv än. Jag har varit på bedömningssamtal och ska få en samtalskontakt från ätstörningsenheten som ska hjälpa mig att hantera mina triggers på ett bra sätt. Hon sa också att hon tyckte att jag verkar vara en stabil person i botten, men en som har en öm punkt som jag behöver hjälp med. Det var så nära att jag bara packade ihop och gick hem den dagen då jag fick sätta sondmat på min första ätstörningspatient. Tänkte att nu är det tack och hej leverpastej med psykiatrin som jag trodde var min grej. Men nu fanns det alltså någon som har hört min historia(tog ett par timmar att berätta, bara det liksom! att jag fick den tiden!!) och ändå tror att jag kommer att fixa det!! Plötsligt kommer allt detta stå i journal, det känns läskigt. Har ju inte yppat detta för någon inom vården, min barnmorska bara visste när jag väntade Emma, hon frågade varje gång jag var där ensam men jag blånekade då eftersom jag trodde det kunde få förödande konsekvenser. 

Nu har vi öppnat i på rätt ställe igen, vi kör förstärkt Öppenvård i väntan på fler sjuksköterskor. Behovet av detta verkar vara stort. Vi lider ingen brist på sysselsättning, iallafall inte veckan som var. Det är skönt att vara tillbaka och med kända goa kollegor. Fanns många bra i Örebro med förstås. Men inte samma sak. Vi var ju inte där frivilligt. Nu efteråt med facit i hand kan jag tänka mig att ta extra pass där, bara stressnivån kan lägga sig lite. Det är svårt att stressa av och komma igen. Men det känns som om det kommer gå. 

Ett långt och kanske osamanhängande inlägg om det som varit. Ett par månader i Örebro som fick mig att inte skriva ett enda blogginlägg knappt. Jag började på detta inlägg för länge sedan, tvekat fram och tillbaka innan jag publicerade... Jag ser det som en vinst att jag "kommer ut ur garderoben", enda vinsten jag har av att hemlighålla detta är ju att jag inte behöver vara lika "rävig" vid ett återfall.

Over and out. Nu vet ni. 

Om

Min profilbild

mammaveronica

Här får ni läsa om mig och mitt liv på landet med min man och fyra barn. Efter flera års kämpande med heltidsstudier lantliv och barnafödande är jag äntligen färdig sjuksköterska!! Jag jobbar heltid inom psykiatrin och livet börjar sakta återgå till ett lite lugnare tempo. Nu ska vi se vad det blir av livet i fortsättningen, nu när en stor milstolpe är passerad!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela