MammaVeronica

Här får ni läsa om mig och mitt liv på landet med min man och fyra barn. Efter flera års kämpande med heltidsstudier lantliv och barnafödande är jag äntligen färdig sjuksköterska!! Jag jobbar heltid inom psykiatrin och livet börjar sakta återgå till ett lite lugnare tempo. Nu ska vi se vad det blir av livet i fortsättningen, nu när en stor milstolpe är passerad!

Galen tripp i Linköping...

Publicerad 2018-08-31 10:21:16 i Hemma hos oss...,

 
...till Linköping menar jag förstås.
Jo, specialistutbildningen i psykiatrisk vård har dragit igång!!
Det var väldigt skönt att ha en kollega och vän med sig i bilen! Och nödvändigt förstås, jag hade ju nämligen börjat med att åka till fel ställe. Att det finns Campus US och Campus Valla var inget jag hade reflekterat över. Såg aldrig någon sådan info bland alla papper som gled förbi. Eller jo, Campus US stod det ju på schemat, men jag sorterade bort den där förkortningen som stod för Universitets Sjukhus.... Jaja, man borde förbjuda förkortningar på info till nya studenter!! 
 
Hur var det då?? Jo, första intrycket var väldigt hitech på allt. Konstigt och ologiskt, både vart man ska och hur man ska ta sig dit. Vi har ju en bit att åka så vi kom med 45 minuters marginal och det behövdes!! 
Vårt första hitech-problem var ju att ta sig över gatan, trycka till sig grön gubbe var det ju en egen universitetsexamen på har vi konstaterat. En liten box som vi såg andra ”smeka” fint på och så blev det grönt. Vi fick den aldrig att reagera. Som tur var så stannade bilarna ändå och vi fick gå över trots illröd gubbe.
Första salen vi skulle till hette Dolomit, på en karta lyckades vi lokalisera vad ingången hette som vi skulle in i, fanns så många ingångar överallt!!
Intressant väg dit, kunde ju nästan vara värt att göra sin VFU i Östergötland bara för att få vara på Psykiatriska Ögon/Urolog kliniken!! Undra vad man får träffa på där??
Det byggdes mycket runtomkring, inte riktigt som på USÖ, men det var lite svårt att komma fram. Gående hänvisas till den andra gångbanan läste vi på några ställen... Mja, vi fortsatte, det var alldeles för oklart vart den andra gångbanan var. Pernilla drog igenom kravallstaketet i jakten på Dolomit.
 
Väl inne så trodde vi saken var biff. Well, vi följde skyllt mot K, långt bort i korridoren fick vi vända då skylt visade oss tillbaka till hissen.
 
Våning nio skulle vi till. Väl i hissen så åkte den upp till 15 och hämtade någon. Gick fort upp till 15 tyckte vi. Hann knappt märkas.  Stannade på våning 10 och släppte ut. Här fanns kaffe och pressbyrån, precis som där vi gick in konstaterade vi. Häftigt med lika våningsplan. Så ner till våning 9 som visade sig vara under markplan...??? Sååå skumt! Markplan är alltså våning 10?? Vi hade alltså stått så vi såg ingången till vår sal vid räcket vid hissen, en trappa ner. Vi som trodde att vi skulle ta hissen upp 9 våningar.... Jooo, men vi tyckte husen var lite låga för att rymma 15 våningsplan.... Men man vet ju inte allt.
Första dagen var vi på så många olika ställen i denna labyrint att vi blev övertygade att detta var något slags inträdesprov. Klara första dagen och du kan fortsätta liksom??  Finns ingen logik!! Andra dagen var vi i ett nytt hus, där var markplan våning 11. Alltså, jag blir nyfiken!! Finns det nio våningar under jord??
Vi blev också rekommenderade sjukhusresturangen första dagen, typ halva klassen hittade dit.(eller var det bara vi??) Bort i en korridor, plötsligt var man i en kulvert och en liten skylt visade in en i ett litet hisschakt och så upp en våning och där var som en ”glänta” (stor visserligen) i betongen med tjusiga fönster och allt. Där åt vi och sen gick man ut genom en annan dörr och så var vi lost igen. Vi stod därutanför och undrade vart vi tog vägen. Inte en susning om vart vi skulle sen. Pernilla föreslog ett avsteg från sjukhusområdet, en paus i parken liksom. Så vi knallade runt ett hörn och uppför en backe ut mot grönskan, när vi gick där så råkade vi hitta ingång 13 som var eftermiddagens hållplats. Så det var ju ren tur.
Ja, vad kan detta vara?? Mycket fick vi se, tror kanske att det var meningen att man ska gå inomhus, jag vet inte men det fanns inte mycket plats för fotgängare. Som tur så verkade bilförarna väl medvetna om detta och släppte fram oss vart vi gick, hehe...
Och efter att ni sett dessa bilder så hittar ni lika bra som oss på Linköpings Universitetssjukhus, det blev liksom inte klarare än så. Nu vet vi att man kan hitta ställena om man vart där förut(kanske). 
 
Dag tre var en sån extradag som vi bara var tvungna att åka dit för att hämta LIU:id och aktiveringsnyckeln för att komma in i studentportalen. Ja, det kan ju inte vänta, uppgifterna har startat och deadline flyttar sig inte.
Det började bra, ingen kö och allt gick smidigt. Vi kunde till och med regga oss på kurserna, det som det var nåt strul med!
Så nu är vi igång!! 
Några frågor hade vi kvar, så vi gick och träffade världens bästa studievägledare! Så varmt välkomnande, svar på alla frågor hade hon, trevligt samtal och så bjöd hon oss på choklad!! Ja det var trevliga allihopa, lärare och alla vi stötte på. Även damen i cafeterian hade vi en trevlig stund med.
 
Hemresan(orna) blev juockså nåt utöver det vanliga, när vi skulle sortera dagarnas intryck samtidigt som vi försökte ta oss ur Linköping på bästa sändningstid. Nån liten felkörning och många gapskratt. Det är ju rätt skönt att det bara går att svänga åt ett håll när man ropar högt: Sväng vänster! Och samtidigt pekar med hela handen åt höger. Eller när chauffören frågar om det ligger nån i högerfilen och rondellen är enfilig. En go-PRO kamera hade vi behövt, för de upplevelserna skulle jag velat spara.
Vi gillar inte att filen man åker i helt plötsligt kan byta riktning och gå mot Stockholm. Stort minus. Skönt att man tredje dagen kände igen sig och bara åkte fel en gång.
 
Idag är jag hemma och har en praktisk fix och planneringsdag, går sådär.
Men jag har beställt lite böcker iallafall. Så får vi se hur framtiden blir. Verkar iallafall som vi har toppen lärare och basgruppen verkar bra den också! Nu kör vi!
You can! End of story!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

mammaveronica

Här får ni läsa om mig och mitt liv på landet med min man och fyra barn. Efter flera års kämpande med heltidsstudier lantliv och barnafödande är jag äntligen färdig sjuksköterska!! Jag jobbar heltid inom psykiatrin och livet börjar sakta återgå till ett lite lugnare tempo. Nu ska vi se vad det blir av livet i fortsättningen, nu när en stor milstolpe är passerad!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela