Jag faller för betet, släpper allt och bara drar!! (Kattfnatt, del 1)

Ja hur det nu kom sig så blev det att vi började prata om katter. Och ju mer vi pratade om katter ju mer sugen blev jag. Övriga familjen inklusive Peter behövde inte övertalas. Det är ju jag som stått för motståndet här.
Och så började vi(jag) kolla annonser... Man kan kolla gulliga kattbilder hur länge som helst...hehehe... och sen är det kört kan jag tala om.
Hade nästan gett upp(eller ja, vi skulle ju inte ha nån katt) när jag hittade den här speciella annonsen. Katterna var gratis och supersöta och lurviga (ja jag var såld). Jaha, gratis?? tjena tänkte jag. Vad är det fel på dem då? Tittade suckade och skrållade vidare. 
Men jag kunde inte släppa. Tyckte kattungarna såg för små ut för att lämna sin mamma, så jag mejlade en fråga... 11 veckor var de minsann och jag kunde få en redan på kvällen. En var borta redan. Två kvar. Nu fick jag nåt att tänka på. Jag skulle få en katt om jag ville!!!! 
Jag tänkte och tänkte, my god!! De små kissarna kan ju hamna precis var som helst!!
Sömnlös natt, på morgonen hade jag bestämt mig för att åka och rädda dem hem till oss. 24,4 mil enkel resa...
När barnen åkt till skolan styrde jag alltså bilen västerut. Fasen vad bra det är med bil!! Vilken frihet!! Vilka möjligheter!! 
I Grästorp fick jag kalla fötter. Insåg att jag svalt betet med hull och hår...och ingen, faktiskt ingen visste vart jag var på väg, inte ens Peter(det insåg jag när jag åkt några mil bakom en epiroc-maskin som var på väg någonannanstans i världen). Det skulle ju bli en surprise. Då måste man knipa igen jue..sååååå...men...
Jag kollade upp telefonnumret jag fått och insåg att jag skulle åka ensam hem till en man på 30+ som lockar med kattungar. Jag dööör, på riktigt!!! HUUUR tänkte jag här då?
Om jag gav upp och åkte hem?? Nehedå, vissa kvinnor kan man locka in i döden med hjälplösa djur...jag stannade i Grästorp vid viggen och skrev ett Facebook-meddelande till eftervärlden om vart jag kanske var om nåt hände... Och så fortsatte jag...
Med en puls på 220.
Jag har ju annars lärt mig den hårda vägen att allt oftast inte är som det verkar, ändå köpte jag detta helt och hållet...!! Men jag tänkte att inte så många blir mördade iallafall, så jag skulle säkert komma levande därifrån och om han vill råna mig så hade jag just inget med mig.
Jamen så visade det sig att det var helt okej!! Fastän det var helt ut i tjottaheiti så var det ändock ett samhälle med folk, så jag kände mig inte så utsatt i slutänden... Väl där möttes jag av 30-åringens föräldrar som höll på  att städa ur lägenheten för flytt. Plötsligt förstod jag varför allt var så bråttom med katterna. De var verkligen supertrevliga och jag hade lite dåligt samvete för mina katastroftankar. 
Jag hade med en äggkartong till dem, man måste ju ge något tänkte jag och så betyder det otur att ge/ta emot ett djur gratis. De blev glada och det blev kramkalas(???), så ville de bjuda på snaps, hehe. Det kunde jag ju faktiskt inte ta emot(körde uppenbarligen bil ju) och så ville jag ju åka så jag hann hem tills barnen kom hem... De förstod tillslut, trots lite språkförbistringar.
 
Katterna följde med hem!! Tama och keliga som bara den! Satte dem först i framsätet, men fick flytta dem till golvet i baksätet i Trollhättan eftersom de jamade så bedrövligt. Kunde inte köra och prata med dem samtidigt. Där luktade det bajs så jag trodde att de gjort ner sig i buren. Kunde inte hitta något och vågade inte öppna buren ifall de skulle smita så det fick vara tänkte jag... Klev ur på Etage shoppingcenter(oh my, om man hade haft lite mer tid och pengar!!) och uppsökte en djuraffär och ekiperade kattorna. De behövde låda och bebismat. Hittade även en klätterställning på Jula(trodde jag) men som tur var insåg jag innan jag kom till kassan att det var en HummerTina jag höll i. Till mitt försvar så va den på gaveln vid kattgrejorna. Och bilden gör den inte rättvisa!! I verkligheten såg den ut som en rolig leksak för katt, med många krypin och kluriga gångar... 
Ja ja, inte så jag minns den....
När jag kom ut efter att ha fått i mig lite käk kunde jag konstatera att det nog inte var katterna som bajsat utan nån större. Det luktade även utanför bilen. Så vi åkte hemåt. Med ett kort stopp för proviantering i Mariestad.
Bilresan är ett kapitel för sig. Jag kan recensera allas bilkörning nu!! Har även fått lite distans till mitt eget lilla komiska roadrage de light.
 
Och katterna!! De är alldeles underbara! Jag tycker de är små, men jag vet inte. Får ta dem till veterinär snart för vaccinering och så. De äter och verkar må bra iallafall, Siv och Sixten.
Igårkväll jamade de efter sin mamma (antar jag), så jag var lite bekymrad över om vi skulle få sova... Men det gick bra tillslut, ett par avsnitt på Netflix med katt på axeln och katt på soffan så sov de så vi kunde smyga upp till sängen. Har inte hört av dem under natten.
Sixten med vita tassar:
Och så Siv som är helsvart, lite mindre och kanske lite lurvigare:
Idag är det full fräs på dem. Inge blyga längre.
Sixten föll extra hårt för Axel, myser gärna hos honom. 
Alla barn är glada för katterna, det här blir så bra.
Nu ska vi lära oss om katter. Tipsa oss gärna!
Hur detta ska funka med Marankycklingkläcket vet jag inte riktigt än, men vid kläck får jag väl ha dem i bur då, sen ut så fort det går...(kycklingarna alltså!!)