Det går bra nu!! (Ironi...)

Jag hade ett annat inlägg på lut, men så dök det här upp i huvet! 
Idag är jag hemma från jobbet eftersom jag har svårt att andas. Hostar vid ansträngning (prata räknas som ansträngning just nu). Vet inte om jag är förkyld, men feber har uppmätts och halsen gjorde ont i morse (kanske pg hostan?) men är bättre nu. Hur som så valde jag att stanna hemma, får inte ordning på andningen, går på halvfart liksom. 

Nu har jag gjort lite annorlunda än jag brukar, pg Corona är jag hemma och kämpar med mina inhalatorer. I vanliga fall hade jag ringt VC och bett att få komma och inhalera. Då hade jag förmodligen varit okej i morgon. Nu vågar jag inte riktigt, tänker att de har fullt upp och jag står faktiskt på benen. Kanske det ger sig med lite mer kortison? Vill inte heller riskera att åka dit och träffa på coronaviruset eller bli hänvisad till Corona-tältet utanför akuten. 

Hursom så går det rätt bra att vara hemma när jag bara rör mig försiktigt mellan soffan och köket, största ansträngning idag var att öppna åt hönorna. Jag pratar inte förren barnen kommer hem.

Men mitt i allt ringde det från skolan. Rickard hade kräkts. Jaha! Shit oxå! Bara att speeda upp igen, på med (presentabla?)kläder och skynda!! Jag är inne på mitt 16:onde år som mamma så jag vet att det bara är att jobba på och gilla läget. Ofattbart, var tar man energin ifrån?? Uppenbarligen finns det ett lager för sånt här.

Flåsandes som en noshörning snuddade jag vid tanken på att Peter borde hämta ungen, men nä. Det tar tid från Örebro, jag var ju som tur var hemma. De kan inte sitta på skolan och vänta med en magsjuk unge. Och så vill jag inte att Peter ska bli sjuk. Så läskigt! Ibland får man ju skrapa upp homom från badrumsgolvet också. Så jag suger lite till på inhalatorn och hoppas att jag slipper spy. Jag brukar slippa. 
Väl i bilen kan jag äntligen sitta still, andetagen kommer ikapp och mopphinken är på plats bak i mitten. 
Full gas nu då.
(null)
Två barn väntade på mig, de hade valt att inte skicka Alice heller med bussen. Jamen fine, det spelar nog ingen roll. 
Alice var i shock! Hon kunde inte fatta att det gått till som det gjorde. 
Rickard fick berätta flera gånger:
"Jag gick fram till fröken och sa att jag mådde illa. Och så spydde jag, men fröken han ta fram papperskorgen!"
Alice:
"Så du spydde framför hela klassen??? I en papperskorg??"
Rickard:
"Ja, det känns ju lite konstigt, jag har ju aldrig spytt så här i skolan förut..."
Och så följde en lååång utförlig beskrivning om hur det gick till och hur det kändes.. 
 (på barns vis)
Vid det här laget satt vi i bilen och hade åkt en bit, jag började skratta. Skrattade så jag grät och fick förklara mig tillslut för en lite förargad  Alice. Men tillslut skrattade vi tillsammans. Vad ska man göra liksom???

Nu är ryamattan upprullad och undanplockad och sjuklingen nerbäddad. Somnade på två röda trots att han sa att han inte var trött.
(null)
Känns som ett utmärkt bevis för hur smittsamt allt är! 
Tror inte att vi någonsinn har tvättat och aktat oss så intensivt för något!! Det borde hjälpt mot detta också. 
Vi kommer inte komma undan något! 

Visa fler inlägg